Helgläsning av Bengt Magnusson, Råå
Globetrottern M/S Trojaland var en av Svenska Orientlinjens vita svanar. I henne hade jag varit förut, år 1967 i en slinga över Stilla havet för Tyska Columbus Line, mellan Kanadas, Amerikas och Mexicos västkust till Tahiti, Nya Zeeland, Australien, Tarawa och Hawaii.
M/S Trojaland, byggd 1962 på Wärtsilä varv i Finland och upphuggen 1986 i Fuzhou i Kina. Foto förf.
Nu var det år 1969 och resa efter resa gick mellan Sverige, Kontinenten och Medelhavet. Vi transporterade pappersmassa trävaror och lastbilar till Grekland, Israel, Cypern, Turkiet och Rumänien. Hem till Kontinenten och Skandinavien transporterade vi apelsiner, juice, potatis, smör, fikon och nötter.
Under 60-talet blev det bara tre sommarsemestrar. Livet lekte vid denna tid men koncentrerades till sjömansutbildning. Jag arbetade ombord i M/S Vibyholm, den slättoppade skonaren Albatross, M/S Japan, M/S Rydboholm, M/P Gripsholm och M/T Fermia. Sedan blev det sjöbefälskola för att avlägga styrmansexamen.
Därefter som styrman ombord i M/S Marieholm och M/S Ceres, sedan militärtjänst i jagarna Östergötland och Uppland, sedan första gången ombord i M/S Trojaland och därefter M/S Mindoro.
Det var jordenruntfart, Fjärran Östernfart, trampfart, Afrika, Sydamerika, Nordamerika. På världsutställningen i New York år 1965 fick jag se mig själv i en rödskimrande färg-tv-bild. Kulturrevolutionen i Kina 1968 var något som etsade sig fast i mitt minne, en galenskap där befolkningen hjärntvättades med budskap från allestädes närvarande högtalare, sexton timmar om dygnet.
Så äntligen sommaren 1970 skulle det bli tid för lite sommarsemester, så var det tänkt i alla fall. För att komma i fas skulle 15 månader göras ombord i M/S Trojaland denna gång.
Så det blev Sverige – Medelhavet fram och åter, borta från hem och familj. I maj 1970 var tretton av de femton månaderna gångna. Det var moderna tider, nu var det tillåtet för en 2:e styrman att medföra hustru Gunnel och fyrårig dotter Therese på en hel rundresa. Det skulle bli en fin avslutning på ett långt pass med de nära och kära ombord.
Det blev ett kärleksfullt möte. Hustru och dotter kom till Vallvik i Norrland. Så avgång mot Bureå och is -stångning mot Karlsborg längst upp i Bottenviken. Lastning i norr därefter söderöver för slutlastning i Gävle och Norrköping. Så vidare till Medelhavet och sedan hem, hem till den efterlängtade sommarsemester.
Oväntade händelser.
Men nu började något oväntat hända. Nya instrument kom ombord, de installerades i Gävle och Norrköping. En andra radar, en loranmottagare och en väderfaksimile. Vadan nu detta?
Befälhavaren, kapten Skenberg, som var en hygglig men sträng gammal sjöbjörn konsulterades. Som 2:e styrman, en instrumentens ”rörbytare” ansåg jag mig ha rätt att veta. Befälhavaren svarade: ” Just nu är jag i kontakt med rederiet, besked kommer”.
Så blev det avgång från Norrköping och på sydgående i Östersjön informerade kapten Skenberg sin besättning: ”Efter slutlossning i Israel skall Trojaland korsa Atlanten med destination Houston Texas. Last skall intagas för transport till Arktis och skeppet beräknas vara åter i Skandinavien medio oktober.
Med familjen mot Medelhavet.
Vad med min efterlängtade sommarsemester? Vad med min hustru och dotter som fanns ombord? Kapten Skenberg konsulterades igen med min begäran om avmönstring i Israel, men se det kunde inte låta sig göras. För det första fanns det inte, som då brukligt inom Broströmskoncernen, tid för en vördsam anhållan om semester och vederlagsledighet. För det andra ville kapten Skenberg inte gå till Arktis utan de styrmän han kände, detta var redan uppgjort med rederiet. För det tredje var de förestående farvattnen av sådan karaktär att ytterligare en befälhavare och maskinchef skull tillstöta i Amerika och mönstra ombord före fartygets avgång mot ismassor och isberg. ( Avtalsmässiga orsaker fanns också.)
Det fanns alltså inget annat att göra än att se ytterligare en sommarsemester försvinna inrätta sig på ytterligare fem månader ombord. Man fick se ljust på den spännande resan till Kanadas nordvästterritorium och glädjas åt den återstående tid som hustru och dotter kunde stanna kvar ombord, det vill säga till Israel.
Snacket började nu gå i mässarna: ” Hur kunde månne en resa till Arktis bli, fanns det mycket is, många isberg, sälar isbjörnar?”
Vi kom fram till att där möjligen kunde finnas mycket fisk. Som Rååbo föll uppdraget på mig att införskaffa en massa pilkar! Harry Monroe, min farbror i Råå Skeppshandel, kontaktades och han lovade att leverera pilkar via lotsarna i Helsingborg vid Trojalands passage av Öresund.
Öresund passerades i tät tjocka och pilkarna levererades. Trojaland stävade norrut för att runda Skagen. Middagsmålet intogs, som vanligt en kulinarisk trerätters måltid med efterföljande kaffe eller te.
Trojaland var byggd med en bar tänkt för självservering men baren användes aldrig utan serveringen försiggick på traditionellt sätt. Dock användes barens kaffekokare och vattenvärmare som var en stor rostfri grunka med för ett barn flera spännande kranar på.
Kaffet intogs i mässens soffavdelning och ingen observerade vad min fyråriga dotter sysslade med. Men det blev vi snart varse genom ett stort ihållande tjut. Hon hade öppnat en av kaffekokarens kranar och bränt höger handled med kokhett vatten. Aj, aj, aj!
Som andre styrman var jag ju även den medicinskt ansvarige ombord. Vid det här laget hade jag lagt några suturer, gett penicillinsprutor, delat ut febertermometrar och pilltrillat i massor. Men nu gällde det min egen lilla dotter med en djup brännskada. Det var värre, skulle jag klara det själv eller skulle läkare kontaktas
Efter noggrant övervägande, massor av tröst och användning av skeppsapotekets brännskadekompresser läktes min dotters skada. Tio dagar senare och med en plastpåse som skydd kunde hon bada i Medelhavet när vi kom till Patras Grekland. En vecka därefter kunde hon gå iland med mamma och pappa I Thessaloniki och några dagar senare med endast ett plåster på handleden kunde hon besöka Blå Moskén i Istanbul. Idag har hon ett knappt synligt ärr.
Resan fortsatte till Ashdod och Haifa i Israel. Hustrun och dotterns avmönstring närmade sig, så ett besök i Jerusalem fick för deras del anstå till en annan gång. Istället införskaffades biljetter för hemresa till Köpenhamn via Zürich. Kollektivtaxi anordnades för transport till Tel Aviv där avskedet skedde och familjen inkvarterades på hotell i väntan på flygets avgång. Farväl togs och nu var hustru och dotter utlämnade till att klara sig själva. Det var ingen charterresa med guide precis, men det var en sjömanshustrus lott och vi skulle ju ses igen om så där fyra månader.
Trojaland avgick Haifa och stävade västerut genom Medelhavet. Efter fem dygn passerades Gibraltar och vi gick vidare ut på Atlanten med kurs mot Houston Texas.
Lastning i Houston.
Livet ombord gick sin gilla gång. Det var ärtsoppa som vanligt på torsdagarna och den alltid efterlängtade söndagsfrukosten med ägg och bacon.
Dagmännen skötte underhållet och vakterna framförandet av fartyget. Det var kompasskontroll vid soluppgång och solnedgång och när molnigheten tillät gjordes ständiga astronomiska observationer för positionsbestämning. Navigeringen försiggick med sextant och kronometer, så stjärnorna utnyttjades vid gryning och skymning, Solen och Venus användes under dagtid. Detta var ju långt före satellitnavigeringens inträde.
Efter femton dygns fin sjöresa angjordes Houston i början av juli. Här påbörjades nu lastning av två oljeriggar vilka skulle användas för prospektering av olja kring området runt den magnetiska polen i Kanadas nordvästterritorium. Det var en spännande lastning såtillvida att en mycket stor del av enheterna som togs ombord bestod av tunga lyft vilka omedelbart och efterhand som de lossats i Arktis skulle sättas i arbete.
Tung last lyftes ombord i Houston. Foto Stuerten.
Förutom allt tillhörande oljeriggarna, såsom vinschar, borr, tornkonstruktioner, stora värmeanläggningar och något som liknade månlandare, inlastades också kranlastbilar, terrängfordon med larvfötter samt caterpillars av varierande konstruktion.
Lastningen var alltså som ett stort pusselarbete och det tog sin tid, men den 24 juli 1970 lämnade Trojaland Houston och satte kurs mot Halifax, den sista anhalten för vår slutdestination i Arktis.
Mot Arktis.
Efter passage av Key West, Floridas sydspets, söker vi oss till Golfströmmen för att få så god fart som möjligt. Bermudatriangeln passeras även denna gång utan problem och resan fortsätter upp mot Newfoundlandsbanken. Där går tankarna till min farfar för i sin ungdom lär han ha fiskat i dessa tjockans farvatten, där Golfströmmen möter den kalla Labradorströmmen.
Halifax i Nova Scotia angöres för en sista bunkring och komplettering av last. En extra befälhavare och en extra maskinchef påmönstras, något som rederiets försäkringsbolag föreskriver för att Trojaland skall få fortsätta mot sitt mål i dåligt sjömätta och is -fyllda farvatten.
De första dagarna i augusti avgår vi från Halifax och passerar området där 300 till 350 isberg är på drift under perioden april till juni, vilket som bekant Titanic fick känna på. Enligt tillgängliga seglingsbeskrivningar har vi nu som mest en månad på oss att ta oss till magnetiska Nordpolen och tillbaka till sydligare breddgrader innan isen lägger sig igen.
Israpporterna förtäljer oss att isläget är bäst längs Grönlands västkust varför kursen sätts mot Kap Farewell, Grönlands sydspets. Bryggan är nu bemannad dygnet runt av en befälhavare, en styrman, en utkik och en rorgängare. I maskinrummet huserar likaledes dubbel bemanning. Kap Farewell passeras och kursen sätts genom Davis Strait mot sjuttio grader nord där den kanadensiska isbrytaren Mac Clean är stationerad i Baffin Bay.
Nu påbörjas en navigering och ett framförande av fartyget som närmast kan liknas vid kontinuerliga girar där vi hela tiden får leta efter polarisens under sommartid genombrutna råkar och tunnare första – års – is. Detta genom ett område där det finns tusentals isberg på drift och där de fasta polarisbältena har en tjocklek av så där en två meter.
Så länge vi befinner oss söder om polcirkeln är det fortfarande mörkt under några nattimmar varför vi stoppar. Growlers är nämligen värst, en ismassa som flyter i vattenytan men har sin största ismassa under sig, sådana kan svårligen ses på radarn och är därför farligast.
Stångandes i isen stävar vi vidare och passerar isberg där naturen som skulptör har skapat förtrollande mästerverk av skönhet i sin formgivning av isbergen.
Den natursköna synliga delen av ett isberg utgör endast cirka en tiondel av bergets massa så det gäller att hålla avstånd.
Vädret är ofta disigt men när solen tittar fram gäller det att få en positionskontroll.
Isberg passeras. Foto Stuerten.
Vi håller oss nämligen långt väster om Grönland så någon radarposition är inte möjlig. Öns kustlinje är föränderlig på grund av alla glaciärer och därmed också olämplig för radarpositioner. I klart väder är hägringar frekvent förekommande varför solobservationer får göras från de nedre däcken där horisonten kommer närmare oss. Det går men vi förlitar oss mycket på död räkning samt radiopejling av flygfyrar.
Norra polcirkeln har passerats och det är nu ljust dygnet runt. Grönlandsorten Upernavik med en årsmedeltemperatur på minus nio grader ligger tvärs. Det är dags att sätta kurs västerut mot Lancaster sund eller nordvästpassagen som utforskades av Roald Amundsen år 1905.
Det eviga letandet efter ”bra is” och de eviga girarna för att undvika kollision med ”svår is” fortsätter, men vi tar oss fram utan isbrytarens hjälp.
Bortsett från några valar som sågs under de första dygnen av resan har jag inte sett några djur, men min styrmanskollega Havedal hävdar med bestämdhet att han sett flera isbjörnar vilket bekräftas av en av de på bryggan ständigt närvarande skepparna.
Det märks att vi närmar oss den magnetiska polen. Magnetkompassen på ett fartyg av Trojaland storlek används endast som reservkompass och det är tur att gyrokompass finns för magnetkompassen segar sig nu runt med etthundratrettio graders västlig missvisning och fastnar slutligen helt och hållet när vi kommer fram till Buthurst Island.
Vi närmar oss slutmålet, Devon och Cornwallis öarna i Lancaster sund passeras på nära håll och ser ut som ett ofruktbart månlandskap. Isen som varit svårforcerad under natten ligger nu med sitt packisbälte söder om oss och är för närvarande lättforcerad så farten är god.
Lancaster Sound. Foto Stuerten.
Maskinfolket lägger sin sista hand på ett egenhändigt tillverkat häckankare gjort av en gammal cylinderkolv och grovt vinkeljärn. Vi är snart framme.
Trojaland smyger in så nära land som möjligt och vi ankrar i en vik mellan öarna Buthurst och Cornwallis, magnetiska nordpolen är nådd. Turen står oss bi, därför att bortsett från lite första – års – is har vi kunnat ankra i en mindre råk av öppet vatten, men i bukten norr om oss finns tjock fast polaris.
Lossning vid Cornwallis Island.
Lossningen påbörjades omedelbart. Först sjösattes en mindre bogserbåt och pråmar, övrig last ställdes på dessa, pråmarna kördes in till strandkanten för att i sin tur lossas där. Kranlastbilar och caterpillars gick först iland och togs emot av några oljearbetare som flugits in med mindre plan från den närliggande ön Baffin Island. På Buthurst Island bodde oljearbetarna i iglooliknande baracker. Deras uppgift var att ta emot Trojalands last samt skapa ett större flygfält som kunde ta emot fler oljearbetare.
Trojalands besättning lossade nu dygnet runt under polarnattens ljusa nätter. De förekom inslag av lätt snöfall och temperaturen låg runt nollan. Det gällde att skynda på för vi ville ju inte bli infrusna till nästa år. Tyngdlyftsbommen användes flitigt och övriga bommar var dubbelkopplade i så kallade ”Frisko hiv” för lasten var tung och fartygets kranar klarade endast lättare enheter.
Eskimåer från Resolute Bay, en närliggande by, kom för att hjälpa till med lossningen. Så var det sagt, de bidrog en dag eller två, förklarade sedan att de var jägare inte hamnarbetare och försvann för att inte återkomma.
Iland syntes allt fler oljearbetare. Flygfältet var färdigbyggt. Det var ett tufft arbete i tundran men det var tuffa män som senare skulle arbeta med sitt egentliga arbete under hela vintern i den arktiska kylan. En kyla där de olika utrustningarnas dieselmotorer skulle gå oavbrutet till nästa vår.
Från deras barackkök och mäss steg härliga dofter. Där serverades tre lagade mål mat om dagen precis som ombord. Vi blev inbjudna för att smaka, därefter bjöds vi på en flygtur över den magnetiska polen, en fantastisk flygning där myskoxarna rusade förbi under oss.
Lossningen framskred men en natt när jag hade lossningsvakten hördes ett brak. Polarisen norr om hade släppt och var på drift. Jag rusade med eld i baken upp på bryggan och slog full fram på maskintelegrafen, maskinen var ju ”stand by” under hela lossningsoperationen. Jag ringde kapten Skenberg men det var redan för sent att göra något ytterligare, isen föste Trojaland upp mot strandlinjen och där låg vi nu med slagsida.
Isbrytaren fick tillkallas. Tolv timmar senare drog hon oss flott, dock inte utan ett visst besvär. Trojaland kunde utan skador ankras om och lossningen fortsätta.
Området runt Cornwallis Island. Magnetiska nordpolen är belägen cirka 10 mil norr om Buthurst Island.
Torskfiske i Bay Verte.
Den 25 augusti var Trojaland loss och resan söderöver kunde påbörjas. Issituationen var nu betydligt sämre än på resan upp och tjockan värre. Det var därför svårare att finna råkar med öppet vatten varför farten var reducerad och isbrytare fick anlitas. Det eviga snirklandet mellan isbergen fortsatte. Som mest räknades femtio isberg på radarns åttamilsskala, men resan fortsatte och i början av september angjordes Bay Verte på Newfoundland.
Pilkarna som införskaffats genom Harry Monroe hade hittills använts sparsamt och utan fångstresultat. Men nu när vi förtöjde vid kaj i Bay Verte befann sig den extra befälhavaren (Jakobsson) på båtdäck och gjorde ett försök. Han hann inte mer än släppa ner pilken förrän det nappade. Ryktet om den goda fiskelyckan spreds och inom mindre än en timme var en livbåt sjösatt och all ledig personal ute på fiske.
Det nappade, ja så till den milda grad att stuerten fileade och rensade torsk med ett stort leende ända tills frysen var full och han insåg att det fanns obegränsade mängder. Så blev det rikligt med torsk till middag, inte helt lyckat för en Rååbo. Göteborgarna vet ju inte att kokt torsk skall serveras med skånsk senapssås, dom kommer alltid dragande med sin ”äggasås”.
Befolkningen i Bay Verte försörjdes av en asbetfabrik. Asbesten, som ju senare skulle visa sig vara farlig, inlastades för transport till Antwerpen i Belgien.
Efter slutlastning sattes kursen mot Antwerpen och slutligen Göteborg där jag mönstrade av i slutet av september 1970. Jag hade nu varit ombord i Trojaland ett och ett halvt år och under en tidigare period 10 månader. Hon hade alltså varit mitt hem och mitt levebröd under nästan två och ett halvt år.
Mitt sista möte med Trojaland skedde i april 1978 då jag som lots, lotsade in henne till Helsingborgs Oceanhamn. Hon gjorde då sina sista metrar under Svensk flagg och skiftade där till Kinesisk.
1992 var jag tillbaka i Kanadas isfyllda farvatten, nu som befälhavare i Gorthonrederiets Humber Arm med i huvudsak Indisk besättning. Detta år, då jag var på väg till Corner Brook på New Foundland, räknas statistiskt som ett av Kanadas svåraste isår, optikt synliga för varandra låg tre Gorthonfartyg fastkörda i isen.
Vad hände med asbetsfabriken?
När vi såsmåningom kom till kaj i Corner Brook så förhörde jag mig om vad som hänt i Bay Verte. Jodå, det hade gått precis som i Lomma. Asbestfabriken var nedlagd och arbetarna till stor del bortgångna.
Bengt Magnusson Råå
Förf. anm: Artikeln ovan är ursprungligen skriven för och publicerad i Råå Museum tidning Nr:1 År 2004. Idag är isläget i Arktis förändrat, till och med segelbåtar kan nu krångla sig igenom Nordvästpassagen. En båt från Råå har gjort detta, något som varit praktiskt taget ogenomförbart för 44 år sedan när Trojaland gjorde sin resa.
Om Trojalands resa kan man också läsa i Svensk Sjöfartstidning Nr: 44 År 1970.
